I september 1924, för nästan 100 år sedan, hände något som förändrade livet för många av världens barn. FN antog Geneve-deklarationen, en deklaration som i fem punkter fastslår barns rättigheter. Den säger att det är en plikt för män och kvinnor i alla länder att försvara dem. 1989 antar FN den barnkonvention vi känner till idag. Den består av 54 artiklar som räknar upp barns rättigheter samt berättar hur staterna ska arbeta med detta. Barn har efter detta fått det bättre och bättre men trots att 196 stater har skrivit under har tyvärr inte alla världens länder anammat barnkonventionen. .
När vi ser på vårt eget land känner barnen ofta till de flesta av sina rättigheter. De har rätt att ha elevråd på skolan, ingen får bli mobbad, man får inte slå barn och vill man ta både danslektioner och en kurs i metallsmide så får man göra det. Man måste inte bli vad föräldern säger åt en att utbilda sig till och man har rätt till att göra sin röst hörd och man har rätt att inte bli kränkt. Man vet också att man som barn har gratis sjukvård och även gratis distriktstandvarden.se under hela uppväxten.
Detta att bli kränkt har trappats upp in absurdum de senaste åren. Klart att barn har rätt till skola och utveckling, samvaro med kompisar och en meningsfull fritid. Vissa anser också att det mer eller mindre är en rättighet med smartphone, internet, datorer och TV-spel. När barnet blir äldre är kompisarna viktiga samtidigt som vuxenlivet kryper allt närmare. Ibland är det svårt att som förälder veta var gränsen går.
Vad är barnets rättigheter och när går det över gränsen? Har barnet rätt att ha med sin mobiltelefon till skolan om det enda hen gör är att sitta på sociala medier under lektionstid och när studier dessutom visar att sociala medier har negativ effekt på inlärningen? Har barnet rätt att trotsa läraren utan att få konsekvenser? Har barnet rätt att kränka andra genom att uttrycka sin rättighet att ha en åsikt i olika forum på internet??
När det kommer till sociala medier har föräldrar ofta inte så stor kontroll på vad som händer i barnets värld. Barnet utsätts för många intryck, påhopp och även lurendrejeri. Det sker mobbning, förtal, ryktesspridning; allt kommer till allmän kännedom på några sekunder. Här kan man tänka på att barnkonventionen inte endast ger barn friheter. Det handlar inte om att barnet kan kräva att få ha sin telefon på lektionstid eller surfa på Snapchat och Facebook istället för att göra läxor.
Artikel 3 i Barnkonventionen säger att barnets bästa ska komma i första rummet. Det är inte alltid barnets bästa att få sin vilja igenom i stort och smått utan ibland måste det följas stränga regler. Barn som känner sig orättvist behandlade kan ofta hota med att ringa BRIS eller gå till skolans kurator och som förälder kanske man veknar lite då och ger barnet de där extra gigabyten med telefonsurf. I många fall hade det nästan varit bättre om det var en rättighet för barn att slippa sociala medier.