glömt användarnamn/lösenord?
Att leva i styvfamilj

Historien om Styvmorsviolen

Historien om Styvmorsviolen

 

Ingrid Nygaard

Ingrid Nygaard, föreningens grundare

 

Den 23 september 1999 skrev Ingrid Nygaard: ”Jag vill starta en förening!” i ett inlägg till Kent L på Föräldranätet. Föreningen skulle vara till för styvmammor men med fler syften:

  1. Släppa ut sin frustration över sin situation bland andra styvmammor.

  2. Arbeta för rättvisa för den biologiska pappan, för att styvmamman ofta blir lika utsatt för resultatet av att den biologiska mamman ”har mera rätt” i samhällets ögon.

  3. Använda föreningen för att gynna ett bättre samarbete mellan biologiska mammor och pappor.

Kent L från FRIS (Föräldrars Rätt I Samhället) svarade att han kände ett antal styvmammor som han gärna ville sammanföra med Ingrid och den 30:e september skickade Ingrid sin mailadress till honom och allt rullade igång.

Det kom svar från Maria S, Jenny B, Marie T, Karina K, Agneta N, Eva K och Anna L (som föreslog det som blev föreningens namn). Hilda B var inte styvmamma men hennes dotter hade en. Hon var positiv till idén och erbjöd sina tjänster som webbmaster. Sen kom Åsa E och Pia S. Man kan säga att det här var kärntruppen som hjälpte Ingrid att gå från idé till handling. Runt årsskiftet 1999/2000 kom också Birgitta G, journalisten Eva Brodin Kjeller och Eva Hammarstedt med.

Ingrid Nygaard berättar själv om hur det rullade på efter den första mailkontakten.

“Efter svaren var föreningen ett faktum – även om vi bara hade en mejllista i början. Syftena fanns redan, vi fick snabbt stadgar och alla ville dra sitt strå till stacken. För mig var samhällsaspekten, solidariteten och samarbetet det centrala. Jag hade kraft och engagemang att kämpa ett bra tag och definitionen av en förening var uppfylld redan vid två personer med samma mål.

Ett viktigt element i det kitt som höll oss samman var att alla levde med samma orättvisa och i samma sorts familj privat (styvfamilj), samt att alla var mer eller mindre frustrerade över att en annan kvinna hade makt över våra män och liv genom barnen. Vi kunde känna igen oss i varandras berättelser – och det var en lättnad att hitta andra i samma båt efter flera år i ensamhet.

Kittet bestod också av eldsjälar – det kostade mer pengar ju mer aktiv man var i föreningen (det var modem då, inte bredband) – pengar som redan var ett problem pga snedfördelade bidrag, försvunna kläder mm, och mångas privatliv var jobbiga både känslomässigt och tidsmässigt. Det krävdes mycket engagemang att trotsa dessa odds.

Jag sov inte mycket första halvåret av föreningens liv, det är få som fattar eller vet vilket jättearbete (och vilka pengar) som lades ned för att få föreningen att överleva. Men jag klagar inte eftersom jag ville att den skulle finnas och visste att många behövde den.

Kontakter skulle hållas, texter författas, inhämtas, korrekturläsas och läggas ut på den första hemsidan, föreningar länkas till, medlemmar skulle raggas och vi skulle marknadsföra oss i olika sammanhang. Det var viktigt att föreningen etablerades och formades att bli en ideell förening som behövdes i samhället, till det bästa för kvinnor och barn. Alla gjorde olika saker efter hur mycket tid de ville/kunde/orkade avsätta.

I början satt jag vid datorn varje dag – allt från ett par timmar till långt in på natten. Om man vill att en förening skall överleva och bli respekterad gäller det att hålla sig till de uppsatta målen och det man ursprungligen tänkte. Det är lätt med många viljor som drar att man tappar fokus och för att inte få skulden för att man har initierat det, måste man ha stenkoll i början. Det var min idé och mina formulerade syften som lagt grunden och det var viktigt för mig att hålla fast vid dem.

Efter ett tag förstod vi att vi inte längre kunde ha den oformella strukturen, vi hade blivit mer än 30 medlemmar och vi var tvungna att skydda namnet innan någon knyckte det framför våra näsor. Vi försökte att registrera föreningen i januari 2000 men fick avslag, vi var tvungna att skapa en formell styrelse först. Vi gjorde så och jag blev vald till ordförande och i mars 2000 gick det igenom och vi fick organisationsnummer mm.”

Sedan har det rullat vidare, föreningen har uppgraderat och bytt hemsida flera gånger, Ingrid var tvungen att ta en paus från föreningen 2002 pga privatlivet. Maria S som varit vice ordförande blev då ordförande. När Maria sedan valde att kliva av 2007 var det Eva Hammarstedt som tog över ordförandeklubban. Under alla år har vi försökt på olika sätt att knyta kontakter med beslutsfattare och forskare, andra föreningar, journalister och specialister som psykologer, terapeuter, jurister mfl i syfte att lära oss mer om styvfamiljen och dess speciella livsmönster.

Psykolog Barbro Thomsgård Joelson var en av dem som hittade till föreningen tidigt och upptäckte att det var flera styvmammor som var i behov av mer professionell hjälp än att bara skriva av sig med likasinnade på ett forum. På hennes initiativ sökte föreningen sitt första projekt hos Allmänna Arvsfonden, som gav oss ekonomisk hjälp under tre år att genomföra flera olika idéer. För att få projektet beviljat krävdes att vi hade en egen ekonomi för meningen var ju att en del av de aktiviteter vi ville prova skulle fortsätta även efter projekttiden. Då infördes en medlemsavgift och vi var plötsligt tvungna att ha kassör och bankkonto och sånt.

Projektet innehöll förbättring av hemsida, kostnader för webbhotell (från början hade Ingrid själv stått för kostnaderna för internetdomän mm), mailrådgivning från psykolog (Barbro), marknadsföringsaktiviteter och pengar som kunde göra det möjligt för styrelsen att träffas i verkliga livet, inte bara över internet.

Steg för steg har föreningen vuxit till att bli en förening med ganska bra ekonomi. För när projektpengarna var på väg att ta slut kom vi på idén att försöka söka mer stabil ekonomisk hjälp. Från 2004 har vi årligen (med undantag för 2012) sökt ekonomiskt anslag från Socialstyrelsen som kräver ansökan varje år och även en ”himla bra” redovisning, då den totala summan som delas ut är i stort sett den samma men det är fler och fler föreningar som slåss om pengarna.

Under åren har flera medlemmar eftersökt ”en handbok” i styvfamiljslivet. (Barbro och hennes man skrev ”Leve styvfamiljen” 1988 som var den första svenska boken i ämnet, men i övrigt var det rätt tomt). Några medlemmar var mer engagerade och ville skriva själva om man bara visste hur man går till väga när man ska skriva en bok. En av våra medlemmar, Britta B, hade jobbat på förlag och kunde tänka sig att vara med för att hjälpa till och även skriva, Eva Hammarstedt hjälpte till med att söka pengar. Eva Brodin Kjeller, journalist, ville skriva, så även Anki Beijer, Pia Sjöholm, Sanna Hagman, Åsa Holmström och Marie-Louise Eriksson. Första mötet hölls i januari 2004 på Sannas jobb i Stockholm, Åsa och Marie-Louise var med på telefon eftersom de inte bodde i Stockholm. Vi fick inga pengar av de vi sökt, men Torbjörn Santérus (som var Brittas kontakt) var intresserad av vår idé och ville gärna ge ut boken på sitt förlag. Så vi jobbade helt ideellt under våren.

Många timmar, semesterdagar, helger och nätter gick åt till skrivande, korrekturläsande, intervjuande och läsande. Vi behövde också någon som kunde illustrera och formge boken och som tur var hade vi en annan medlem som jobbade med just det. Marit Mossbäck och hennes sambo Gunnar Fernlund tog på sig uppgiften och skapade de figurer som illustrerar så underbart hur livet kan te sig i en styvfamilj. Till midsommar lämnade författarna över texten och illustratörerna fick chans att skapa. I september 2004, till bokmässan, lanserades boken och vi höll ett releaseparty där alla inblandade för första gången träffades i verkliga livet.

Under hösten 2009 firades 10-årsjubileum genom att göra en stor satsning i media. Både internet- och tidningsannonsering och vi bjöd in till en jubileumsfest i Stockholm med mingel, musik och teater. Eva Hammarstedt tackade för sig till årsmötet 2010 efter 10 år i styrelsen och föreningens nya ordförande blev Helén Rapp.

Fokus har sedan legat på att synas som förening i samhället, vi har gjort utskick till hundratals skolor, BVC, familjerätter och andra som kan ha intresse av vår förening. Det har också lagts ner många timmar och mycket pengar på att kunna ha en modern, funktionell och snygg hemsida.

Att arbeta i styrelsen kostar både fritid och engagemang och det har inte alltid varit lätt att hitta personer som har haft möjlighet och lust att ställa upp för styrelsearbete. Några tappra eldsjälar är vi dock alltid men ibland på grund av olika omständigheter som inte går att råda över har vi varit väldigt få som haft möjlighet att arbeta vidare med styrelsens uppgifter. Arbetet har då fått gå lite på sparlåga. 2012 tillträdde Tina Katajainen ordförandeposten men tvingades pga sjukdom att lämna över ansvaret till vice ordförande Annica Andrén och under året låg nästan allt vårt fokus på att få en fungerande plattform på internet att arbeta från, vår hemsida. Till vår hjälp anlitade vi Janneck Larsson som vår webbkonsult.

Nu är det 2013 och styrelsens ordförande heter Annica Andrén. Vi har nu den under 2012 skapade hemsidan att utgå ifrån och fokus kommer framöver att ligga på att synliggöra föreningen och driva frågor som föreningen tycker är viktiga. Föreningen strävar efter att vara modern och tillgänglig, synlig och hjälpande. Självklart kommer föreningen att ha kvar sin kärna, diskussionsforumet för alla styvföräldrar där erfarenheter delas och igenkänningsfaktorn är hög. Diskussionsforum för Styvmorsviolen finns nu även på Facebook.

Det finns förstås mer att berätta och fler personer att nämna men det blir för långt att läsa.

Föreningen är helt beroende av att det finns intresse från medlemmar och eldsjälar som är beredda att fortsätta driva Styvmorsviolen vidare. Utan oss och Er så finns inte föreningen kvar, så ett Stort Tack till alla som varit med och startat, drivit, varit medlemmar och på andra sätt bidragit till att vi finns!

Tycker du att föreningens historia är intressant kanske just Du vill bidra till föreningens framtid. Att sitta i styrelsen kan vara nog så krävande men det ger många möjligheter till att påverka och hjälpa andra styvföräldrar att klara livet i styvfamiljen. Kontakta oss gärna om du är intresserad av att sitta i styrelsen för föreningen Styvmorsviolen!

Av Ingrid Nygaard, Eva Hammarstedt och Charlotta Nöteberg