glömt användarnamn/lösenord?
Att leva i styvfamilj

Ny modell i familjerätt och tingsrätt – Konflikt och försoning

För att stärka barnperspektivet i mål som rör boende, vårdnad och umgänge kan föräldrar i konflikt som kommer i kontakt med tingsrätten och familjerätten erbjudas att målet handläggs med ”konflikt och försoning”. Det innebär ett utökat samarbete mellan tingsrätterna och familjerätterna. Föräldrarna får mellan mötena vid tingsrätten hjälp och stöd från familjerätten med att dämpa konflikten och hitta lösningar.

Bakgrund

Antalet vårdnadstvister i domstolarna har ökat under senare år, och parterna återkommer ofta med nya stämningar. Barnen är ofta också aktuella inom andra verksamheter i socialtjänsten på grund av orosanmälningar. Upprepade rättegångar har en tendens att höja konfliktnivån mellan parterna, och barnen blir oerhört traumatiserade. 

För att motverka dessa problem startades projektet Konflikt och försoning i familjemål på Södertörns tingsrätt 2009. Initiativet till projektet, som bygger på en norsk modell, kom från barn- och ungdomsenheten i stadsdelsnämnden Hägersten-Liljeholmen i Stockholm. Metoden har efter vart spridit sig till Södertälje, Nacka, Västerås, Helsingborg och Trollhättan bland annat. Tanken är att man mycket mer än tidigare ska uppmärksamma barnet och försöka få föräldrarna att se barnen. Metoden ger föräldrarna hjälp och verktyg att ta sitt föräldraansvar, acceptera varandras föräldraskap och hantera konflikten. Målsättningen är att nå en varaktig samförståndslösning.

Modellen Konflikt och försoning

Metoden används i tvister som riskerar att komma tillbaka, men inte där det finns psykisk ohälsa, systematiskt våld, aktivt missbruk eller skyddade personuppgifter. Men ibland kan det ha gått för långt och konflikten är alltför bestående – då är det bättre att försöka avgöra målet så snabbt som möjligt.

Arbetsmodellen riktar sig till separerade föräldrar, som sökt sig till tingsrätten för att få sin konflikt angående vårdnad/boende/umgänge reglerad. Föräldrarnas konflikt antas vara djupgående, och modellen syftar till att sänka konfliktnivån för att öka föräldrarnas samarbetsförmåga kring barnen. Detta kan t.ex. handla om föräldrar som återkommer till TR.

Konflikt och försoning kan i praktiken beskrivas som en medlingsmodell, där tingsrätt och familjerätt arbetar utifrån gemensamma samtal med föräldrarna under så kallade muntliga förhandlingar, där familjerätten arbetar med familjen i tidsrummet mellan förhandlingarna. Det centrala i modellen är att genom intensifierade samtal och förstärkt arbete vid familjerätten i samarbete med tingsrätten, hjälpa föräldrarna att flytta fokus från sin egen konflikt till att se till barnets bästa. Man vill uppnå en samförståndslösning och undvika traditionell tingsrättsförhandling.

Föräldrabalken

Då föräldrar som är oense om vårdnad/boende/umgänge efter en separation söker sig till TR, finns tre centrala skrivningar i lagstiftningen som är aktuella. Den första handlar om samarbetssamtal vid familjerätten (FB 6:18). Sedan kan rätten se till att frågor om vårdnad, boende och umgänge blir ordentligt utredda (FB 6:19) – här pratar man om utredningstider på 4 månader eller mer. Innan dess ska socialnämnden ges tillfälle att lämna upplysningar (FB 6:20).

Barnperspektivet

Syftet med metodutvecklingen inom de aktuella verksamheterna uppges i projektplanen vara att på sikt kunna förebygga det lidande som en vårdnadskonflikt orsakar barnet genom tidiga insatser i separationsprocessen mellan föräldrarna. Genom modellen försöker man stärka fokus på barnets bästa, så som det exempelvis definieras av Barnombudsmannen.

Intervention (behandling)

Det ökade inslaget av behandling kan beskrivas som intensifierat familjearbete. Konflikt och försoning tillhandahåller stora möjligheter att individualisera insatserna utifrån behovet i varje familj. Individualisering och flexibilitet anses öka motivationen hos föräldrar i de svåraste konflikterna att ta emot hjälp, då många familjer inte antas klara av detta genom metoder som präglas av alltför fasta ramar. Man önskar söka hållbara samarbetslösningar mellan separerade föräldrar.

Samverkan

Det är angeläget med ökat samarbete mellan familjerätten och andra enheter så att barnen slipper utsättas för många utredningar. Metodutvecklingen inom familjerättens arbete beskrivs därmed ha dubbla syften; dels att öka föräldrarnas förmåga till samarbete kring barnet, och dels att öka samarbetet mellan de olika myndigheter som möter dessa familjer. Modellen Konflikt och försoning kan sägas förutsätta en ökad samverkan mellan familjerätt och tingsrätt.

Hur skiljer sig konflikt och försoning från traditionell handläggning av vårdnadstvister?

Föräldrarna får en mer aktiv roll i förhandlingen och fokus är på barnets rätt och behov. Tingsrättens ordförande har en mer aktiv roll och verkar för att parterna ska träffa överenskommelser vid andra eller tredje sammanträdet. Parternas ombud får en mer passiv roll, till exempel kommunicerar ordföranden direkt med parterna och inte via ombuden. En annan viktig skillnad är att en familjerättssekreterare är med vid alla sammanträden och förmedlar generell kunskap om barns behov och utveckling. Sekreteraren pratar också med alla berörda efter första sammanträdet för att se vad barnen behöver för hjälp och berättar vad som kommit fram vid det andra sammanträdet. Familjerättssekreteraren berättar om sina samtal med barnen. Det kan många gånger vara rörande, föräldrarna lyssnar och det blir tydligt hur barnen är påverkade av konflikten.

Skrivet av föreningens ordförande Ingrid Nygaard

Intervju med Jenny Klefbom om barn, föräldraskap och livet i en stjärnfamilj

Jenny Klefbom2Namn: Jenny Klefbom
Yrke: Psykolog
Bor: Stockholm

Vilka fördelar finns det med att leva i bonusfamilj? Det beror kanske på ur vems perspektiv man ser det. För barn kan det vara en stor fördel att ha tillgång till många vuxna i sitt liv. Inte minst ger det vidgade perspektiv eftersom man kommer i kontakt med olika vanor och levnadsmönster. Man lär sig att relatera i nära relationer till flera olika människor. Det är också för de allra flesta roligt att få nya/fler syskon. För de vuxna kan fördelen vara att man kan ägna sig mer åt barnen då man har dem hos sig, om man samtidigt har andra dagar eller veckor då man kan grotta ner sig i jobb, kompisar eller intressen. Det kan bli ett liv med större variation helt enkelt.

Vilka är utmaningarna? Det i mina ögon värsta problemet är om man inte har gjort upp med sin gamla relation innan man går in i en ny. Har man en oavslutad, kanske fullt pågående, konflikt så bäddar man för så mycket problem, eftersom barnen suger åt sig och ofta lever ut konflikten på olika vis. Det de vuxna ser är barn som är arga, ledsna eller utagerande. Barn som tar parti, bråkar med sina nya syskon eller visar upp svårigheter med att skiljas åt. Eller barn som börjar prata illa om den andra föräldern. Detta tolkar man till sin egen fördel, när det i de allra flesta fall handlar om att barnen bara mår dåligt av själva konflikten. Och så är snurren igång. Men så här blir det ju som tur är inte alls i så många familjer. Andra, mer vardagliga, utmaningar kan vara att bara få ihop pusslet så att det passar alla inblandade.

Har du stött på fördomar om bonus- eller stjärnfamiljer? Jag måste nog säga att det är ganska länge sedan som jag hörde någon yttra fördomsfulla kommentarer om olika familjebildningar. Kanske ett tecken på att utvecklingen har gått framåt!

Har du några råd till föräldrar som skiljer sig? Ja massor! För att bara nämna några få: Var tydliga med skilsmässan redan från början. Benämn den, och benämn att det är den som gör att ni har det jobbigt just nu – för det betyder ju samtidigt att det jobbiga kommer att gå över. Håll en viss distans till ditt ex inledningsvis för att undvika att väcka, särskilt de små, barnens hopp och förväntningar. Sen tycker jag att man ska vara öppen för att barn reagerar på olika sätt, och ta emot deras tankar och känslor hur de än ser ut. Det kan också vara på sin plats att säga till barnen att det är föräldrarna som skiljer sig från varandra, och att ingen skiljer sig ifrån barnen. Och så det viktigaste av allt: Glöm aldrig att barn behöver och har rätt till båda, eller kanske alla, sina föräldrar, hur ansvarslös, knäpp eller svekfull den andra än har varit mot dig. Sätt aldrig barnet i en situation där det tvingas välja, och gör allt för att umgänget ska fungera, även om det kostar på. Slutligen: Se till att skaffa hjälp själv om du mår dåligt. Den största tjänst du kan göra ditt barn är att själv ta ansvar för att du mår bra.

Hur definierar du ”förälder”? Jag tycker att förälder är något man aspirerar på att vara. Det handlar ju i grund och botten inte om så mycket annat än att erbjuda av sin tid och vara tillgänglig och pålitlig. Är man det så brukar något barn förr eller senare komma till en – på det ena eller andra sättet. Det är klart att man har ett försprång om man är med från början i ett barns liv, då har ju inte barnet så mycket valmöjlighet. Men många bonusföräldrar har, genom just att finnas där fysiskt och känslomässigt, blivit lika viktiga som biologiska föräldrar. Det är ett val man gör som vuxen. Men det är inte bara barnen som ska släppa in en, den biologiska föräldern har också ett ansvar för hur bonusförälderns tillvaro och roll kommer att se ut.

Vad är goda förutsättningar för relationsskapande, när man lär känna ett nytt barn? Jag återkommer till det här med konfliktfrihet. Och då tänker jag i första hand på konflikter mellan biologiska föräldrar, men även sådant som misstänksamma svär-, far- och morföräldrar kan skapa hinder. Sen är det också bra om man skalar av olika påfrestningar. Det är t ex jobbigt för ett barn att både flytta till ett nytt och annorlunda boende, börja i ny skola, tvingas skaffa nya kompisar och samtidigt utveckla positiva relationer till en ny vuxen i familjen.

Det är vanligt att bonusföräldern inte vet hur mycket den ”får” uppfostra, hur tänker du om det? Dels är det något man måste kliva in och bara göra – man måste ha lite pondus i sig själv. Jag är av den uppfattningen att det är bra om man säger till främmande barn på gatan om de gör något farligt eller elakt. Ska man bo tillsammans så har man en självklar rätt att bestämma hur man vill ha det hemma. Men samtidigt är det förstås viktigt att vara lyhörd och inte bara klampa på och köra över. Det borde vara självklart att prata igenom sådana här saker innan man flyttar ihop. Och det borde vara självklart att det inte slutar där, utan att man har en ständigt pågående dialog där hemma om de här sakerna. Och det borde också vara självklart att den biologiska föräldern tar det största ansvaret för att lösa eventuella konflikter.

Om barnet inte vill ha en relation till den vuxne då? Barn som mår bra vill ha relationer till vuxna. Blir det såhär så behöver man fundera över vad det är som inte står rätt till. En trolig hypotes, utifrån mina resonemang, är att det finns olösta vuxenkonflikter bakom barns vägran att ha relationer. Fokusera alltså mer på att lösa de vuxnas eventuella problem än på barnet. Ibland kan det vara så enkelt som att man har gått lite väl fort fram. Man måste tänka på att barnen ofta ”ligger efter” i separationssammanhang. Medan de vuxna vet att deras relation har varit knackig länge, kan skilsmässan upplevas som helt oväntad och chockartad för barnen. Då blir det inte lättare om det dyker upp en ny ”förälder” efter några veckor eller månader. Tänk också efter före: En vanlig orsak bakom att barnet tar avstånd är om en skilsmässa har föregåtts av otrohet. Och jo, det känner barnet ofta på sig hur mycket man än försöker mörka det.

Hur påverkar en ”dålig” skilsmässa barnets relation till sina föräldrar? Som det nog har framgått av mina resonemang ovan: Det är katastrofalt för barn när föräldrar bråkar. Och allra värst är det förstås när barnen blir slagträn i konflikten. Ingen förälder skulle erkänna att de använder sina barn till detta, men en del gör det trots allt.

Hur ska man prata med varandra om barnen när man har en konflikt mellan sig? På vilket sätt som helst som inte leder till ökade konflikter. Är det sms som gäller så får det vara så under en period. Man måste också hela tiden aktivt tänka på vad som är bäst för barnen. Stridande människor har väldigt svårt att se klart. Och de tenderar att dra in hela omvärlden i sina strider. Det krävs hård självdisciplin och ett tydligt och genomtänkt förhållningssätt för att undvika detta. Men det går – för jag har sett föräldrar klara av det.

Hur tänker du att föräldrarna kan få ett så gott samarbete som möjligt med varandra mellan hemmen och inom hemmet?  Det tror jag är väldigt olika från familj till familj. Men någon slags grundregel är att allas behov måste få finnas med när man gör upp rutiner och regler. Det handlar ganska mycket om att acceptera och respektera varandras olikheter i stället för att reta sig på eller ondgöra sig över dem. Ett knep kan vara att göra övningar där man försöker leva sig in i hur de andra har det; hur skulle jag själv känna mig om jag hade mycket mindre pengar, var deprimerad, hade svårt med organisationsförmågan, hade haft en så jobbig egen barndom? Och hur kan de tänkas uppfatta och drabbas av min härliga spontanitet, krav på pedantisk ordning, bristande språkkunskaper, lilla bostad eller vad det nu kan vara som upprör motparten. Det vanliga är ju faktiskt att alla har både goda och mindre goda sidor – fast de är olika.

Spelar det någon roll om man har barn eller inte har barn med sig in i den nya familjen? Alla konstellationer erbjuder sina förutsättningar. Det är klart att en helt ”ledig” vuxen har mycket att erbjuda ”befintliga” barn. Fast det kan lika gärna vara ett problem att man är van vid lugn och ro och att alltid ha ett välstädat hem. Det beror nog främst på inställning och personlighetsdrag.

Hur blir det för barn i samma familj, som har olika ursprung om de har olika regler? Hur kan man tänka kring sådant? Ja där gäller det att jämka ihop sig. Det är ju inte okej att ha två helt olika, och orättvisa, uppsättningar regler för olika barn inom en familj. Min erfarenhet säger att det som ofta upplevs som svårast är när det kommer ett nytt gemensamt barn i en familj där det tidigare bara funnits bonusbarn på den ena sidan. Att någon ”äger” båda de vuxna och att man dessutom tvingas resa mellan föräldrar när någon annan får stanna kvar hela tiden är något barn kan uppleva som svårsmält.

Finns det något som är särskilt för barn som bor på två adresser? Att ha dubbelt boende är jobbigt för barn, det ska man inte sticka under stol med. Men det är ändå milsvitt mycket bättre än att inte ha god kontakt med båda sina föräldrar. Som vuxen bör man dock tänka över vad som kan bli svårt, och vara öppen för hur man kan underlätta genom praktiska lösningar eller flexibilitet.

Vad behöver skola och omsorg tänka på när barn bor på två adresser? Det viktigaste är kanske att skola och förskola har helt klart för sig att de alltid måste kontakta båda vårdnadshavarna. Det glöms ofta bort, och är verkligen inte bra. I synnerhet som det är lätt att räkna ut vilken förälder det oftast är som glöms. Att skicka ut mejl blir därför ett säkrare sätt att kommunicera än att skicka med lappar. Det är också en trygghet för barnet om pedagogerna har barnets boendeschema, så att de kan ringa till rätt förälder och så att barnet slipper redogöra för och hålla ordning på sådant som de vuxna bör göra.

Du har ju träffat många barn i olika situationer. Hur tycker du att barn med två boenden eller som lever i stjärnfamilj har det, generellt? Nu jobbar jag ju som psykolog, och därför träffar jag tyvärr ofta barn som har problem, även på det här planet. Men generellt ser jag inte att det här skulle vara något problem för barn i allmänhet. I synnerhet när skilsmässor har skett tidigt, eller man har haft en förälder från början, så har ju inte barnet erfarenhet av något annat. Ibland kan det bli konfliktfyllt med växelvis boende för lite äldre barn. Om någon förälder bor långt ifrån skola och kompisar, så kan barnet lätt hamna i en lojalitetskonflikt som egentligen inte handlar om vilken förälder man ”väljer” utan om allt som finns runt omkring.

Det kan vara svårt att älska, barnen kan vara rädda att deras biologiska förälder inte tycker om att de tycker om den nya. En styvförälder riskerar också att mista sina älskade styvbarn om relationen till vårdnadshavaren inte håller. Hur ska man själv våga älska och hjälpa barnet att våga? Just det där att styvföräldrar/styvbarn inte har några lagstadgade rättigheter vid en eventuell skilsmässa tycker jag är ett problem (även om jag förstår att en sådan rätt också skulle leda till fler konflikter). Det är lite jämförbart med när barn berövas kontakten med en älskad mor- eller farförälder som man stått nära. I väntan på komplicerade och intrikata lagar kan jag inte ge något annat råd än det som gäller i all kärlek. Den innebär risker, men det är också en del av tjusningen med kärlek.

Rekommenderade böcker av Jenny Klefbom om barn och uppfostran: Gråberg & Klefbom, Tonåringar: om livet med nästan vuxna barn. 

Hemsidor: www.psykologiguiden.se

Intervju med Lars H Gustafsson om barn, föräldraskap och livet i en stjärnfamilj

Korta personfakta:

 Lars H Gustafsson fotograf Huga Lindqvist
Namn:Lars H Gustafsson
Yrke: Barnläkare och författare
Ålder: 71 år
Bor: I Lund
Familj: 8 vuxna barn, 7 barnbarn och särbo.
Rekommenderade böcker av Lars H Gustafsson om barn och uppfostran: Lotsa barn, Se barnet – se dig själv och Växa, inte lyda.Ni kan se en videointervju med Lars H på UR om boken Leka för livet.  Alla hans skrifter och böcker finns listade på författarens hemsida.
 Fotograf: Hugo Lindkvist

 

Fem korta frågor:

Har du erfarenhet av att leva i stjärn- eller bonusfamilj? Ja, det har jag.

Vilka fördelar finns det med att leva i bonusfamilj? Det är ju bra om vuxna lever liv som de kan stå för och gör att de är lyckliga och glada. Om den nya familjen är en frukt av det, att man fattar ett beslut som gör att man blir mer levande kan det vara en  fördel för både de vuxna och på sikt för barnen. En välfungerande bonusfamilj kan i bästa fall leda till att barnet får ett vidgat nätverk med viktiga vuxna.

Vilka är utmaningarna? Den stora utmaningen är att alltid se på situationen med barnets ögon och ur barnets perspektiv. Att man inte har ett vuxet barnperspektiv, för det är ganska vanligt. Att man respekterar barnet och tar hänsyn till det. Människor i laddade situationer är ofta upptagna av egna känslor, tillkortakommanden och behov – att då på fullt allvar se barnets perspektiv är den stora utmaningen.

Har du stött på fördomar om bonus- eller stjärnfamiljer?

Det kan det finnas, som skolläkare kan jag möta det bland lärare. Det kanske inte är en fördom utan snarare en felföreställning: att barn alltid förlorar på en skilsmässa. Man förfasar sig över att föräldrar skiljer sig, man tänker att föräldrarna ställer till det för barnen och att separationen automatiskt gör det svårare för barnen. Den forskning som finns ger inte belägg för det – under förutsättning att de vuxna klarar av situationen på ett bra sätt. Under en akut fas i separationen kan det vara svårt men i längden finns det inget som säger att dessa barn mår sämre.

Har du några råd till föräldrar som skiljer sig?

I rådgivning till skilsmässoföräldrar brukar jag ge tre råd- om de klarar dessa tre är de en bra bit på väg. 1) Under en separation är det viktigt att tänka på att hjälpa barnet att förstå varför föräldrarna skilde sig och att föräldrarna förklarar det på ett trovärdigt sätt. Det gör att barnet inte tar på sig skuld 2) Barnet måste få känna sig trygg med att ha kvar båda sina föräldrar – barnet ska inte behöva tro att någon av dem ska försvinna 3) Att inte hamna i vårdnadskonflikt om barnen

En intervju om barn, föräldraskap och livet i en stjärnfamilj

Hur definierar du ”förälder”?

Det kan vuxna definiera på olika sätt och barnen kan ha en helt annan uppfattning. Det finns ursprungliga föräldrar som såg till att barnet kom till och tog ansvar för det. För många barn är det viktigt, att känna att detta är mina föräldrar och de kommer alltid att vara det.  Sedan finns ett socialt föräldraskap och då är det olika vem som är förälder, om man håller fast vid barnets perspektiv. De vuxna som utövar ett praktiskt och socialt föräldraskap kan tycka att de är föräldrarna – men för barnet kanske bonusföräldern inte är en förälder, utan det är ”pappas Åsa”. Så kan det vara även om man haft föräldern i många år. Man vill inte kalla henne mamma fast man levt tillsammans. Här menar jag att barnets ord är lag och måste respekteras. Men man kan använda ordet parenting här, ett engelskt ord som innebär ett sätt att vara och förhålla sig till ett barn. Det kan vara en kompis mamma, en viktig vuxen eller en lärare som utövar föräldraskap. Det blir ett gemensamt föräldraskap runt ett barn där flera viktiga vuxna bidrar i fostran av barnet.

Vad innebär det då att vara bonusförälder till barn?

Man blir en mycket viktig person för barnet när man tar sig an traditionella och praktiska föräldrauppgifter och barnet träffar en mycket. Det är i en mening ungefär som att vara förälder. Det är en relation som ska fås att fungera och den kommer att se olika ut mellan olika bonusföräldrar och barn.

Vad är goda förutsättningar för relationsskapande, när man lär känna ett nytt barn?

Om man ser det utifrån bonusförälderns synpunkt är det allra viktigaste att barnets ursprungliga föräldrar har gjort klart med varandra och att jag inte kommer in för tidigt i en situation som är laddad och besvärlig. Då kommer jag lättare snett med barnen och det blir svårt att reparera  det  som händer under en sådan laddad period.

Huvudansvaret för att förklara situationen för barnet måste de ursprungliga föräldrarna ha.

Det är vanligt att bonusföräldern inte vet hur mycket den ”får” uppfostra, hur tänker du om det?

Jag tycker att alla vuxna som är i närheten av barn och har ansvar för barn måste ha fostransansvar och fostransrätt. Men om du fostrar på ett sätt som är konstigt för den andra blir det förstås besvärligt. Det går inte. Sådant måste man prata om men man måste också ge varandra rätt. Så att barnet vet det. Barnet ska veta att den vuxna som är ansvarig just nu också har rätten att fostra.

Om barnet inte vill ha en relation till den vuxne då?

Det är oerhört viktigt att ge barnet tid, vuxna har kanske kommit längre i processen i att bli en familj, det har hänt saker som barnen inte har varit delaktiga i. Det första är då att ge barnen tid, ibland mycket tid. Barnets ovilja att ha en relation kan höra ihop med att barnen inte förstår separationen. Man har inte förklarat så att barnen har förstått det som skett. Sedan spelar personkemin in. Det är inte givet när en person som man tycker om kommit in i livet att ens barn tycker likadant. Man får skruva ner ambitionerna om att tycka om varandra och snarare prata om att visa ömsesidig respekt. Särskilt med tonåringar. Det är viktigt att förstå att man inte måste tycka om varandra, men att man däremot måste respektera varandra.

Hur påverkar en ”dålig” skilsmässa barnets relation till sina föräldrar?

Om det varit en uppslitande skilsmässa får barnet kanske två olika förklaringar vilket gör att barnet känner att det måste vara lojal med någon. Då blir det ofta den som barnet tror blir orättvist behandlad. Den andra förälderns förklaring köper man då inte utan barnet väljer sida. Det är en jättesvår sak som barn inte alls mår bra av. Senare kan det bli olika utvecklingsförlopp, ibland blir barnet kvar med sin lojalitet med en förälder länge men börjar sedan ifrågasätta den med stigande ålder och ställer föräldern mot väggen. Situationen kan då skifta helt och barnet blir istället väldigt bitter mot föräldern. Allt ställs ofta på sin spets då barnen själva får barn- då kommer alla dessa upplevelser tillbaka och frågor om vad som hände under tiden som barn. Man påminns också om det som skett genom att man ska ha dessa personer som mor- och farföräldrar till sitt lilla barn, de kanske inte ens kan komma på dopet tillsammans.

Hur ska man prata med varandra om barnen när man har en konflikt mellan sig?

Jag har jobbat en del med vårdnadskonflikter och ibland när konflikten skruvats några varv går det nästan inte att hitta lösningar. Förr när man skilde sig fanns det obligatorisk medling, vilket inte alltid blev så bra. Man skulle ha ett eller ett par samtal och det blev ofta bara en formsak. Men jag tycker ibland att när man skiljer sig och har barn så skulle man må väldigt väl av att man i lugn och ro fick prata med en barnkunnig person om hur man bäst gör. Nu går man till familjerådgivning eller i par- terapi. Det är bra – men ofta väldigt vuxeninriktat, när det man behöver är någon som förstår barnets situation. Det man behöver prata om är hur vi ska vara bra föräldrar ihop och hur den akuta krisen kan hanteras.

När det finns en konflikt och det blir svårt att samarbeta är det viktigt att man kommer överens om några tydliga regler för hur ett samtal ska gå till. Vid en skilsmässa kan man behöva prata om det som varit i samband med den och man behöver också prata om barnet. Exempel på sådana regler: Att vi aldrig pratar om varandra när barnet finns i närheten. Det enda vi får prata då om är praktiska saker. Allt som har med annat att göra tar vi vid andra tillfällen. Om man ska prata om bonusförälders roll i sammanhanget är det viktigt att också göra det vid ett särskilt tillfälle.

Med hjälp av dessa regler kan man bestämma exempelvis att idag ska vi bara prata om barnet i 20 minuter på en neutral plats. En annan dag kan vi ta en promenad och prata om det som hände och händer med oss. Det är inte ovanligt att en förälder ringer den andre på kvällen och säger att samtalet bara ska handla om barnet och praktiska saker men plötsligt är man inne i ett gräl om allt möjligt. Barnet finns kanske dessutom i närheten och hör detta. Om man har dessa tydliga samtalsregler kan man då påminna varandra om dem och vara noga med att hålla dem.

Hur tänker du att föräldrarna kan få ett så gott samarbete som möjligt med varandra mellan hemmen och inom hemmet?

Det finns inget riktigt bra gott råd. Ibland tänker man att man måste göra saker ihop… kanske en gemensam utflykt och om det känns naturligt kan man ju göra så. Men det kan också hända att man har rätt lite med varandra att göra och väldigt lite gemensamt, och då känner barnet direkt att det blir krystat om man försöker låtsas att man har mer gemensamt än man faktiskt har.

Spelar det någon roll om man har barn eller inte har barn med sig in i den nya familjen?

Det är ofta enklare om båda har barn, man förstår det här med att prioritera barnen lättare då. En som inte har barn har inte hunnit lära sig det ännu, det är en lärprocess i sig. Man får acceptera att barnen finns och att barn tar och behöver få mycket plats. Det kan bli mer av svartsjuka när en vuxen inte har egna barn och strider om vem som ska komma först. För vuxna som redan har barn och går in i en ny familj är det ganska naturligt att det finns en lojalitet med mina barn. Det räcker inte att föräldern bara pratar och säger att barnet är viktigt utan det måste visas i handling. Det kan ta tid för barnet att förstå att det är fortfarande prio nummer ett, men om man gestaltar sina budskap i handlingar så förstår barnen det ofta det så småningom

Hur blir det för barn i samma familj, som har olika ursprung om de har olika regler? Hur kan man tänka kring sådant?

Jag är inte så rädd för sådant i familjer. Det händer i ursprungliga familjer också att mamma gör på ett sätt och pappa på ett sätt. För barn är det ofta inget problem. Det kan vara detsamma då det gäller en bonusförälder. Vissa saker ska man ändå komma överens om för att livet ska fungera. Man får sätta sig och bestämma vad man behöver vara överens om.  Ofta är det inte så många saker som man tror.

Finns det något som är särskilt för barn som bor på två adresser?

Det beror på hur man lyckats ordna det, om föräldrarna kan bo någorlunda nära varandra behöver det inte bli komplikationer vad gäller skola, skjutsningar och skolväg. Det blir så mycket enklare gentemot kompisarna då också. Då blir upplevelsen mer att ibland bor jag här och ibland där och det påverkar inte mitt övriga liv så mycket. Men om någon av föräldrarna flyttar långt bort är man i ett annat läge. Eller om man ska gå i två olika förskolor i två olika kommuner. Det brukar jag bestämt avråda från.  Ofta är det så att direkt efter en separation bor man nära och bonusföräldern märks inte så mycket. Men så småningom etableras en ny familj, om då någon av föräldrarna exempelvis får ett jobb långt bort kan nya konflikter uppstå som blir svårlösta. När man efter en skilsmässa går in i en ny familj sätts förmågan att prioritera barnets behov på prov.

Vad behöver skola och omsorg tänka på när barn bor på två adresser?

Skolan ska förstås följa lagen men i övrigt vara så flexibel som möjligt. Det är bra om man kan prata med föräldrar och göra upp om hur det ska gå till. Här behöver man lita på föräldrarna och serva dem så gott man kan. Uppgiften kan inte vara att döma vem som ska veta vad eller ta ställning till hur information ska spridas. Det måste vara upp till föräldrarna och det är en viktig signal för barnen att vi är tydliga med att vi samarbetar. Samtidigt ska förskolan och skolan alltid bevaka barnets rättigheter. Det är till exempel inte alltid så lyckat att göra sina bytesdagar genom förskolan och skolan. Det är bättre att göra det på helgen så att barnet hinner ställa in sig på var det är. I akuta lägen kan det kanske vara försvarbart i en övergångsperiod att ha bytet på verksamheten, men det är i så fall ett tecken på att man måste jobba på något. Det är ett allvarligt tecken på att något är tokigt och om det är så behöver skolan trycka på föräldrarna och uppmärksamma dem på det.

Vad gäller utvecklingssamtal är det bra att inte vara så låst vid hur det ska vara. Det kan få se olika ut. I början kan det vara jättejobbigt för föräldrarna att mötas och då kan det vara klokt att ha åtskilda samtal men med siktet inställt på att ha dem gemensamt längre fram. Barnets ord ska väga tungt. Större barn kan också ha synpunkter på vilken förälder den vill gå på utvecklingssamtalet med.

Du har ju träffat många barn i olika situationer. Hur tycker du att barn med två boenden eller som lever i stjärnfamilj har det, generellt?

I många fall tycker jag de har det bra, och under den tid jag jobbat tycker jag det blivit allt bättre, föräldrar är bättre på att hantera detta idag.  Det är rätt vanligt och det gör att man inte är ensam om det. Det gör att människor kan slappna av, man behöver inte hymla och man kan prata om det. Jag träffar många föräldrar som är bra på att hitta kreativa lösningar efter separationen. Det finns en öppenhet och ett intresse av att sätta barnet i centrum och prata med barnet om lösningar som det kan acceptera. Det gör att barnet också blir mer förhandlingsinställt. Det är mitt huvudintryck att de har det bra. Men jag möter också de föräldrar som kommer till mig när det inte fungerar. Då handlar det, åtminstone på ytan, ofta om praktiska problem. Exempelvis hur det är när barnet är hos den andra föräldern och denna ska fås att förstå vad som är viktigt. Man blir oense om rutiner. Särskilt för en förälder som haft huvudansvaret kan det vara läskigt att släppa det. Sedan kommer svartsjuka kring nya partners in i bilden. Att de ska sköta om ens barn. Det kan vara ett tecken på att man behöver prata själv med någon och sortera ut vilka reaktioner som är vettiga och besvikelsen över det som skett. Sådant har väldigt lite med den nya att göra. Att istället kunna känna att den nya kan vara en tillgång för barnet och kanske särskilt om man inte tycker om den andra föräldern. Men det är svårt om man inte har försonats med situationen.

Det kan vara svårt att älska, barnen kan vara rädda att deras biologiska förälder inte tycker om att de tycker om den nya. En styvförälder riskerar också att mista sina älskade styvbarn om relationen till vårdnadshavaren inte håller. Hur ska man själv våga älska och hjälpa barnet att våga?

Det hänger så mycket på tidigare erfarenheter, all kärlek mellan människor är ett vågspel och en risk. När vi går in i en nära relation kan vi alltid bli övergivna och det kan hända saker. Vi har inga garantier, sådant är livet och det måste man acceptera.

 

Bidragen för skilda föräldrar kan förändras

Till följd av Särlevandeutredningen (2011)  läggs nu förslag om ändrade bostadsbidrag och underhållsbidrag från socialdepartementet. ”Systemet för bostadsbidrag har inte följt med samhällsutvecklingen och barns boendemönster, säger Jessica Löfvenholm”. Läs mer i DN eller själva Särlevandeutredningen. I nuläget kan föräldrar som har sina barn halva tiden ändå inte söka bostadsbidrag, eftersom barnet bara kan vara mantalsskriven på en adress. I förslaget från Särlevandeutredningen slopas underhållsstöd vid växelvis boende och en ny nivå inom bostadsbidraget inför som kallas ett växelvis-bidrag.

Följderna kan diskuteras. En ensamstående förälder sitt barn halva tiden, betalar underhållsstöd till den förälder som bor på barnets mantalsskrivningsadress och kan dessutom inte heller söka bostadsbidrag utifrån att det finns hemmaboende barn – torde dock uppleva dessa eventuella förändringar som en lättnad.

Som det står i Särlevandeutredningen tar fler föräldrar ansvar för sina barn efter en separation och samarbetar kring barnen, vilket är positivt. I 2000 talets Sverige är det inte längre en automatik att barnen bor med mamma medan pappa får umgänge på helger och betalar underhållsstöd. ”Dagens familjebildning och den kraftiga utvecklingen av barns växelvisa boende liksom ett alltmer jämställt föräldraskap, visar att föräldrar i en allt större utsträckning tar ett gemensamt ansvar för barnets omsorg och försörjning. De flesta föräldrar har dessutom gemensam vårdnad om barnet även efter en separation”.

Det positiva i att vi tar hand om våra särlevande barn, är däremot inte lika enkelt då det gäller de ekonomiska bitarna. Där samarbetar de skilda föräldrarna tydligen sämst och utredningens syfte är att lämna: ”Förslag till åtgärder för att undanröja konfliktdrivande faktorer i regelverken och anpassa regelverken till barns boendemönster”.

Källa: DN och SOU 2011:51 ”Fortsatt föräldrar – om ansvar, ekonomi och samarbete för barnets skull.”

 

Ur SvD: Vårdnadstvisterna fördubblas

År 2006 ändrades reglerna kring hur vårdnaden av barn ska delas så att det blev lättare för en förälder att få ensam vårdnad. Regeländringen innebär bland annat att bara om föräldrarna kan samarbeta ska de ha gemensam vårdnad, och kritiker menar att det uppmuntrar föräldrar att inte komma överens”.

läs mer här

skilsmässa3

Om Vårdnadstvist

”När föräldrarna inte kan samarbeta angående barnen brukar det sluta med att någon ansöker om enskild vårdnad hos tingsrätten. Tingsrätten uppmanar då föräldrarna till samarbetssamtal tillsammans med en utbildad medlare. Om samarbetssamtalen misslyckas blir det vårdutredning och sedan ett beslut från tingsrätten.Den rättsliga processen kring vårdnaden om barn kallas för vårdnadstvist”.

Källa: Vårdnadsvist.com

 

”Mammor får oftare vårdnaden än pappor”

Aftonbladet har skrivit en artikel om snedfördelningen i vårdnadstvister och att man nu börjat belysa detta problem. Underbart!

Läs mer HÄR.

pappa

Barnledig gynnas vid vårdnadstvist

Hur mycket föräldraledighet mamma och pappa tar kan påverka vem som vinner i en vårdnadstvist.

- I en tvist om en ettåring är det en nackdel att inte ha tagit ut föräldraledighet, säger Johanna Schiratzki, professor
i juridik.

Det vanligaste är att tvistande föräldrar får gemensam vårdnad för att barnet ska få tillgång till båda sina föräldrar. Men när två föräldrar absolut inte kan komma överens är alternativet ensam vårdnad. I domstol väger ett utlåtande från socialtjänsten tungt.

Källa: DN
Läs hela artikeln

pappa2

Hjälp, mitt ex har PAS!

”Det var en mardröm att inte få träffa min som och inte veta var han var”

Foto: OBS! BILDEN ÄR ETT MONTAGE.

Patrik och hans ex har varit separerade i drygt fem år. Gång på gång undanhålls Patrik från information och viktiga beslut som rör sonen.

– Jag känner mig så frustrerad och maktlös, säger han.

Källa: Aftonbladet
Läs hela artikeln

Domstolar missar barnets bästa

Källa: DN
Det finns allvarliga brister i domstolarnas sätt att besluta i vårdnadstvister. Rättsapparaten fungerar dåligt när det gäller att finna den lösning som är bäst för det enskilda barnet. Det hävdar forskaren Annika Rejmer.

Läs hela artikeln

 

5 FRÅGOR TILL..

Namn: Anna Wigren Ålder: 39 Yrke: Jag arbeter som Utbildare/Coach på ett företag som heter Miroi I-Learning. Familj: Jag är gift med Lasse sedan 2 år och vi har 5 barn. Jag är mamma till Emma 15, Erik 12 och Jenny 9. Lasse är pappa till Elin 14 och Saga 12. Vilka fördelar finns det med att […]

Läs mer
Kategori: fem frågor till | Komentera

Foto: Trons Namn: Fredrik Swahn Ålder: 41 Yrke: Artist-entreprenör Bor: Vilan Stjärnsund.se Familj: Biologisk Dotter: Vilma Swahn 9 Bonusbarn:  Isabelle 14 Daniel 17 Isak 18 Vilka fördelar finns det med att leva i en styvfamilj? Man kan ha fler vuxna att dela ansvaret med. Man kan få en nära kompisrelation som vuxna Vilka är de största svårigheterna med att leva i en styvfamilj? Viljan […]

Läs mer
Kategori: fem frågor till | Kommentering avstängd

Namn: Eva Ålder: 51 Yrke: fd. Ordförande i föreningen Styvmorsviolen Bor: Villa i Järfälla Familj: Make, en son 24, en dotter 21, en styvdotter 21, en styvson 19 och ett barnbarn. Vilka fördelar finns det med att leva i en styvfamilj? Jag tror att vi alla i familjen lärt oss något om hur olika människor fungerar. Vi har blivit mer […]

Läs mer
Kategori: fem frågor till | Kommentering avstängd

Namn: Kristina Halling Ålder: 44 Yrke: Projektledare Bor: Bromma Familj: Sambo som har två söner, 15 samt 17 år gamla. Två egna söner 12 och 15 år gamla. Alla fyra killarna bor hemma på heltid. Har också en utflyttad dotter på 21 år. Vilka fördelar finns det med att leva i en styvfamilj? Det är roligt att vara en stor […]

Läs mer
Kategori: fem frågor till | Kommentering avstängd

Namn: Sanna Hagman Ålder: 40 år Yrke: Informatör/kommunikatör, en av författarna till Familjen Hoppsan – tips och råd till styvfamiljen Bor: Stockholm Familj: Man, en dotter som är 3 år, en son som är 1 år och två bonusbarn på 12 och 14 år Vilka fördelar finns det med att leva i en styvfamilj? Jag tror att vi som lever […]

Läs mer
Kategori: fem frågor till | Kommentering avstängd

ARKIV (gamla sidan)