glömt användarnamn/lösenord?
Att leva i styvfamilj

Intervju med Ingegerd Gavelin om Styv- och stjärnfamiljslevandet

 

Ingegerd Gavelin fotograf Carina Vallin

Ingegerd Gavelin

Yrke:    Föräldrarådgivare och författare

Ålder:   64 år

Bor:      Stockholm

Familj:  Gift, tre vuxna barn och tre små barnbarn

Fem korta frågor:

Har du erfarenhet av att leva i stjärn- eller bonusfamilj? Nej, ingen egen erfarenhet men träffat många många föräldrar i den situationen.

Vilka fördelar finns det med att leva i bonusfamilj?  Fördelarna är att  ha många nära relationer och många människor man kan lära sig mycket av – gäller både barn och vuxna. När samarbetet på alla håll är gott, växer barn upp i ett stort rum av kärlek och utmaningar.  Ger erfarenheter av att människor kan vara olika och ändå kunna leva bra tillsammans – och att konflikter kan lösas.

Vilka är utmaningarna? De stora utmaningarna är att hitta vägar mellan anpassning och självrespekt, så att alla individer både kan  vara sig själva och lär sig ta hänsyn till andra. Som i en kärnfamilj men mångdubblat! Jätteviktig träning för hela livet.  Alla människor i alla familjer förändras också ständigt, växer och utvecklas. I en bonusfamilj är  förändringarna också mångdubblade. Så är det också så att de flesta bonusföräldrar inte har några förebilder från sitt eget liv som barn.

Har du stött på fördomar om bonus- eller stjärnfamiljer? O ja, det har jag eftersom jag jobbat så länge med människor och det förr var väldigt vanligt att tala om ”skilsmässobarn” som en särskild grupp. Men jag tycker att det fortfarande frodas rejäla fördomar om barnsliga föräldrar som gör det lätt för sig – och det stämmer inte alls med mina erfarenheter. Det här ÄR svårt och det tar energi.

Har du några råd till föräldrar som skiljer sig? Försök att hitta vägar att avsluta er parrelation så att ni kan mötas bara som föräldrar. Det är verkligen lättare sagt än gjort, men att ha det som målsättning är bra. Det handlar om att se att ert samarbete kring barnet är otroligt viktigt, men att ni för övrigt inte ska lägga er i varandras liv. Samtal tillsammans med en parterapeut är bra, samtal för egen del kan också vara väldigt bra tycker jag. Att få gå igenom sin sorg och bitterhet och släppa taget om den – också att få hjälp att se hur den påverkar barnet.  Många många föräldrar jag har mött har med hjälp av enskilda samtal kunnat gå vidare, när de kunnat landa i att separationen är ett faktum. Först då har de kunnat ta ansvar för sin del i ett gemensamt föräldraskap.

En intervju om barn, föräldraskap och livet i en stjärnfamilj

Hur definierar du ”förälder”? I första hand tänker jag att det är mamma och pappa till ett barn.

Vad innebär det då att vara bonusförälder till barn? En bonusförälder är en person som mamma eller pappa lever med och som i det hemmet har roll som vuxen, men inte kan ersätta barnets ”från-början-förälder”.

Vad är goda förutsättningar för relationsskapande, när man lär känna ett nytt barn? Intresse, vänlighet, tålamod.  Inte så mycket behov att bli en viktig person för barnet, för det avgör barnet. Förmåga att stå ut med att barnets båda föräldrar är mycket viktigare för barnet, och faktiskt också att barnet i de flesta fall är viktigast för föräldern.

Det är vanligt att bonusföräldern inte vet hur mycket den ”får” uppfostra, hur tänker du om det?  Det är något som varje bonusfamilj måste diskutera. Från början de vuxna men ju äldre barnet blir, desto mer delaktig bör barnet vara. I alla familjer måste alla kunna prata med varann om hur man ska ha det tillsammans. Vuxna måste vara ledare i de samtalen och i vardagen.  Viktigt att boendeföräldern visar barnen att hen ger bonusföräldern mandat att ”uppfostra”.  Och bonusföräldern ska helst kunna tala med barnet på ett sätt som inte utlöser ”du-är-inte-min-mamma/pappa-reflexen”  – en stor utmaning! Ha inte för bråttom – det brukar ta lång tid för ett barn att acceptera en ny vuxens auktoritet.

Om barnet inte vill ha en relation till den vuxne då? Helt utan relation kan man inte vara när man lever tillsammans. Man måste hitta ett sätt att leva ihop, med respekt för varann. Men det finns verkligen barn som inte vill släppa en in ny vuxen. Kanske har de redan gjort det några gånger och sen har den vuxna försvunnit igen. Ofta är någon av föräldrarna ett hinder, så att barnet känner sig bakbundet. Ibland kan det vara ett syskon eller ett bonussyskon som hindrar. Ibland kan barnet tycka att den nya vuxne inte är bra för föräldern. Ibland hoppas barnet fortfarande att föräldrarna ska flytta ihop igen och ser bonusföräldern som ett hot. Ibland handlar det om ren personkemi. Ju mer vuxna är villiga att försöka förstå barnets känslor och tankar, desto bättre

Hur påverkar en ”dålig” skilsmässa barnets relation till sina föräldrar? En ”dålig” skilsmässa kan ju vara så mycket – men om man menar att föräldrarna har väldigt svårt att samarbeta måste ju barnet förhålla sig till det på något sätt. De är ofta oerhört vaksamma på vad som händer mellan alla vuxna inblandade, vilket tar mycket energi. Rätt sällan tar de ställning, men oftare går de med hemligheter och stora frågor inom sig och lever på så sätt ett ”fruset liv” när de är tillsammans med var och en av föräldrarna. Särskilt svårt är det i familjer där det funnits en makt-obalans, så att en förälder dominerat både partner och barn och den andre anpassat sig intill utplåning. Där är det mycket svårt för barnen, eftersom konflikten ofta eskalerar när man går isär. ”När mamma och pappa krigar går kulorna mellan mig” sa en pojke en gång.

Hur ska man prata med varandra om barnen när man har en konflikt mellan sig? Försök använd jag-budskap: Jag skulle vilja, jag är glad för, jag blir ledsen/arg/sur när du…..   Och försök lyssna på varandras jag-budskap. Ta dig själv på allvar. Försök att tala med varann när ni inte är för upprörda, och glöm inte att tala om det som är gott med barnen.

Hur tänker du att föräldrarna kan få ett så gott samarbete som möjligt med varandra mellan hemmen och inom hemmet? Tät kommunikation, berätta både  roliga och besvärliga saker, utgå från barnets behov. Barn brukar uppskatta att man ses ibland under lättsamma former, men alla föräldrar mår inte bra i det.

Spelar det någon roll om man har barn eller inte har barn med sig in i den nya familjen? Ja, det spelar självklart roll. Lättare att förstå föräldraskapet om man är förälder själv – men kan också innebära att man tror att alla tänker som man själv gör…

Hur blir det för barn i samma familj, som har olika ursprung om de har olika regler? Hur kan man tänka kring sådant? Ju äldre barnen är, desto mer ska de vara med och diskutera regler. Och då tycker barnen oftast att det ska vara lika för alla barn – men  det måste få finnas undantag för barns olika behov. Det är sånt som är så lärorikt.

Finns det något som är särskilt för barn som bor på två adresser? Ja självklart, kan vara roligt att ha två hem – men för många är det jobbigt med saker på fel ställe och långt till kompisar,  Ju äldre man blir desto mer brukar man tycka det är jobbigt.

Vad behöver skola och omsorg tänka på när barn bor på två adresser?  Att det inte alltid är så lätt, varken för barn eller föräldrar. Att tiden kring bytesdagarna ofta är besvärliga.

Du har ju träffat många barn i olika situationer. Hur tycker du att barn med två boenden eller som lever i stjärnfamilj har det, generellt?  De flesta föräldrar och barn löser detta väldigt bra. Det är föräldrarnas relation som är mest avgörande – är föräldrarna i krig är det mycket som blir svårt för barnen. Ju äldre barnet är, desto oftare vill de själva styra upp kring var, när och hur de ska bo. Viktigt att vuxna respekterar och underlättar det.

Det kan vara svårt att älska, barnen kan vara rädda att deras biologiska förälder inte tycker om att de tycker om den nya. En styvförälder riskerar också att mista sina älskade styvbarn om relationen till vårdnadshavaren inte håller. Hur ska man själv våga älska och hjälpa barnet att våga?  Viktig och svår fråga. Tid och tålamod är viktigt. Och rimliga förväntningar – det finns ett idylliskt bonusföräldraideal som många kämpar med. Detta ÄR svårt,  så många är inblandade – det räcker så, behövs inte kryddas med orimliga krav på kärlek. Att älska är alltid att ta en risk!

Rekommenderade böcker av X om barn och uppfostran:

 Jesper Juuls böcker tycker jag mycket om, t ex Här är jag! Vem är du? Han har också skrivit klokt om bonusfamiljen, boken heter Bonusföräldrar – Möjligheter och fallgropar.

Så tycker jag också mycket om Lars H Gustafssons böcker.

Och så har det kommit en ny bok om Mindfullt föräldraskap, skriven av Jon och Myla Kabat-Zinn.  Den heter Everyday Blessings.

Och så mina egna böcker förstås….  Lita på din tonåring – om trots och tillit och Att möta sitt barn och sig själv – en bok om föräldraskap.

Det har också kommit en sprillans ny bok om samarbete mellan föräldrar, skriven av Marita Lynard. Den heter Från Kaos till Samarbete. När skilda föräldrar vill mötas. Har inte läst den men fått den rekommenderad!

 

 

 

 

Intervju med Jesper Juul om levandet i styv- och stjärnfamilj

jesper_butterfly2

Korta personfakta:

Namn: Jesper Juul

Yrke: Familieterapeut, forfatter, Curriculum Manager Family-lab.com

Ålder: 66

Bor: Odder, Danmark

Familj: Nyskilt, søn, barnebarn i Danmark og i Thailand

Bildkälla: Familylab.se

 

Fem korta frågor:

Har du erfarenhet av att leva i stjärn- eller bonusfamilj?

Ja, da min søn var 17 blev hans mor og jeg skilt og to år senere flyttede min anden kone ind hos os. Vi levede sammen alle tre i et år. Nu er også min søn skilt, så jeg har ekskone, søn med egen familie i Thailand, hans søn og ekskone i Danmark.

Vilka fördelar finns det med att leva i bonusfamilj?

Man må revurdere sine egne mønstre og rutiner eller gøre sig til dommer over andres. Spænnende valg som mange måske ikke ser fordelen i?

Vilka är utmaningarna?

Det samme plus en daglig indre og ydre dialog om balancen mellem personlig integritet og samarbejde med helheden. At etablere gode venskaber med børn som man ikke har et gensidigt kærlighedsforhold til. Kombinationen af familie og venskab er ny i vor kultur.

Den helt store udfordring for mange er at se i øjnene, at man kun er det næstvigtigste menneske i sin partners liv. De biologiske børn er altid de vigtigste.

Har du stött på fördomar om bonus- eller stjärnfamiljer?

Ja, men det er mange år siden og jeg oplever dem ikke som aktuelle i Skandinavien

Har du några råd till föräldrar som skiljer sig?

Husk at I fortsat skal fungere som et konstruktivt team i forhold til børnene  og at magtkampen aldrig har en vinder.

En intervju om barn, föräldraskap och livet i en stjärnfamilj

Hur definierar du ”förälder”?

Set fra barnets synspunkt er det den/de voksne som har været villige til at bruge tid, energi og følelser på at udvikle en gensidig ”attachment”. Denne process varer min. 4-5 år, uanset om man er biologisk eller bonus og kan principielt finde sted på et hvilket som helst tidspunkt i barnets liv.

Vad innebär det då att vara bonusförälder till barn?

Det afhænger helt af, hvad man selv vil, hvad barnet vil og ikke mindst hvad barnets biologiske forældre vil. Nogle bonusforældre vil gerne skabe en følelsesmæssig tilknytning så hurtigt som muligt; andre vil hellere lade et venskab vokse frem og er tålmodige; nogle er ikke helt indstillede på at tage børnene med ind i deres liv og oplever det mest som en nødvendighed. Der er utallige nuancer.

De ”bedste” bonusforældre, jeg har mødt, er dem der formår at være tro mod sig selv og ikke spiller skuespil i relation til børnene. Voksne som prioriterer opbygningen af en autentisk relation til hvert enkelt barn frem for at spille far eller mor. Jo mere man går op i at være en autoritet jo mindre autoritet får man.

Vad är goda förutsättningar för relationsskapande, när man lär känna ett nytt barn?

At være åben og tilgængelig som menneske, så børnene kan lære dig at kende.  Altså præcis det samme som bygger fine relationer mellem voksne. Alt for mange går den modsatte vej og ”interviewer” barnet uden at give noget af sig selv.

Det är vanligt att bonusföräldern inte vet hur mycket den ”får” uppfostra, hur tänker du om det?

Ja, det tror jeg. Det er en vældig krænkende adfærd som i generationer været synonymt med at være voksen og ansvarlig. Det handler ikke bare om bonusforældre men også naboer, svigerforældre osv. Dagens bonusforældre må finde nye måder at være en bonus i barnets liv på.

Om barnet inte vill ha en relation till den vuxne då?

Der findes altid en årsag – oftes i barnets relation til begge voksne og den må de voksne ta ansvar for at opklare. Hvis barnet er 3-4 eller ældre kan man spørge, men man får kun brugbare svar, hvis spørgsmålene er åbne og uden manipulatorisk hensigt. Først når barnet føler sig helt frit stillet over lang tid kan der opstå en respektfuld og meningsfuld relation.

Det betyder ikke at al adfærd fra barnet skal tolereres. Barnet må lære at det går an at behandle folk, man ikke kan lide, anstændigt. Et barn som ikke vil være ven med en bonusforælder kan ikke ødelægge de voksnes forhold men det kan være en seriøs test af deres modenhed og fleksibilitet.

Hur påverkar en ”dålig” skilsmässa barnets relation till sina föräldrar?

Det tror jeg egentlig, at de fleste ved. Der findes utroligt mange nuancer. For mig er det egentlig vigtigere, hvordan det påvirker barnets selvfølelse og selvbillede resten af livet. Når forældre bruger børn som våben i en skilsmisse er det et alvorligt omsorgssvigt og forældrene burde principielt ikke have mulighed for at være sammen med deres børn, før de har udviklet en voksen og ansvarlig adfærd. Sådan tænker myndighederne ikke og derfor bliver forældrenes følelser prioriteret.

Hur ska man prata med varandra om barnen när man har en konflikt mellan sig?

Det fungerer sjældent, hvis konflikten er alvorlig. Kærlighed bringer både det bedste og det værste frem i os – uanset om det er kærligheden til voksne eller børn.

Burde man ikke kunne snakke fornuftigt sammen om børnene? Jo, i en ideel verden måske, men jeg er ikke sikker på at jeg ville leve i den verden. Vores livskvalitet bygger ikke på rationalitet og fornuft.

Hur tänker du att föräldrarna kan få ett så gott samarbete som möjligt med varandra mellan hemmen och inom hemmet?

Hvis spørgsmålet gælder børn, som skifter hjem regelmæssigt er svaret nok, at de voksne må lære sig at skille ”love and busines”. Omsorgen for barnet er i denne sammenhæng business. Det kræver stor respekt for personlige grænser og valg – ting man ikke skal blande sig i eller kommentere uden en klar invitation.

Spelar det någon roll om man har barn eller inte har barn med sig in i den nya familjen?

Ikke efter min erfaring

Hur blir det för barn i samma familj, som har olika ursprung om de har olika regler? Hur kan man tänka kring sådant?

Børn lever fint med, at deres forældre og bonusforældre er forskellige og har forskellige værdier – men kun hvis de voksne accepterer disse forskelle hos hinanden.

Finns det något som är särskilt för barn som bor på två adresser?

Ja, de er sårbare i timer og dage omkring skiftene og det kan føre til en adfærd, som de voksne ikke synes om.

Vad behöver skola och omsorg tänka på när barn bor på två adresser?

Jeg tror, det vigtigste er, at begge hold voksne giver plads og ro til barnets ubalance og sorg. Disse følelser er en del af den pris de fleste børn må betaler for de voksnes valg og hvis de voksne forsøger at kompensere for dem eller bruger meget energi på at gøre barnet ”lykkeligt” vil barnet enten reagere med at blive introvert og ”vanskelig” eller ekstrovert og krævende.

Det er vigtigt at vide, at børns følelsesmæssige reaktioner på skilsmisse og flytning er både naturlige og nødvendige. Mange børn i skolealderen klarer sig dårligere rent fagligt end ellers det første år eller to efter skilsmissen. Jo mere konflikt der er mellem de biologiske forældre eller mellem barnet og en af bonusforældrene jo længere varer denne tilstand hvor barnet må bruge alt for meget energi på at bære på de voksnes umodenhed.

Barnet behøver derfor det samme som alle børn: at blive ”set”, hørt og taget alvorligt. Derudover har de brug for et ekstra kram og voksne som tør sætte ord på egne følelser.

Du har ju träffat många barn i olika situationer. Hur tycker du att barn med två boenden eller som lever i stjärnfamilj har det, generellt?

Det er et meget vanskeligt spørgsmål at besvare!!

Flertallet af børnene er nok ”velfungerende” men vældig mange af dem bærer på en stor eller lille ”knude i maven”, som hele barnets netværk bør anerkende og være opmærksom og allervigtigst: ikke udsætte for terapi!!!! Det er ikke skadeligt at klare sig dårligere i skolen men det er et alvorligt handicap hvis man lærer at naturlige følelser er et ”problem”. Mange af disse følelser og konflikter er mange børn først parate til at bearbejde, når de bliver voksne.

Det kan vara svårt att älska, barnen kan vara rädda att deras biologiska förälder inte tycker om att de tycker om den nya. En styvförälder riskerar också att mista sina älskade styvbarn om relationen till vårdnadshavaren inte håller. Hur ska man själv våga älska och hjälpa barnet att våga?

Hvis kærligheden spirer og vokser så lad den vokse! Kun når den voksne er tryg ved sine egne følelser kan barnet blive tryg ved sine.

Rekommenderade böcker av Jesper Juul om barn och uppfostran:

J.Juul, Aggression – et nyt och farligt tabu.

Denne bog er lige vigtig for omgangen med både voksnes og børns aggresion og vrede.

J. Juul, Bonusföräldrar – Om samspelet i bonusfamiljen – dina barn, mina barn, våra barn

J. Juul, Din kompetenta familj

J.Juul, Här är jag! Vem är du?- Om närvaro, respekt och gränser mellan vuxna och barn. 

J.Juul, Konsten att säga nej med gott samvete. 

Lige vigtig for samspillet mellem voksne og barn, barn-barn og voksen-voksen.

J.Juul, Livet i familjen – om det viktiga samspelet.

Mine forslag til fælles værdier i familien.

Hemsida: Family lab. Utbildningar mm.

 

Intervju med Jenny Klefbom om barn, föräldraskap och livet i en stjärnfamilj

Jenny Klefbom2Namn: Jenny Klefbom
Yrke: Psykolog
Bor: Stockholm

Vilka fördelar finns det med att leva i bonusfamilj? Det beror kanske på ur vems perspektiv man ser det. För barn kan det vara en stor fördel att ha tillgång till många vuxna i sitt liv. Inte minst ger det vidgade perspektiv eftersom man kommer i kontakt med olika vanor och levnadsmönster. Man lär sig att relatera i nära relationer till flera olika människor. Det är också för de allra flesta roligt att få nya/fler syskon. För de vuxna kan fördelen vara att man kan ägna sig mer åt barnen då man har dem hos sig, om man samtidigt har andra dagar eller veckor då man kan grotta ner sig i jobb, kompisar eller intressen. Det kan bli ett liv med större variation helt enkelt.

Vilka är utmaningarna? Det i mina ögon värsta problemet är om man inte har gjort upp med sin gamla relation innan man går in i en ny. Har man en oavslutad, kanske fullt pågående, konflikt så bäddar man för så mycket problem, eftersom barnen suger åt sig och ofta lever ut konflikten på olika vis. Det de vuxna ser är barn som är arga, ledsna eller utagerande. Barn som tar parti, bråkar med sina nya syskon eller visar upp svårigheter med att skiljas åt. Eller barn som börjar prata illa om den andra föräldern. Detta tolkar man till sin egen fördel, när det i de allra flesta fall handlar om att barnen bara mår dåligt av själva konflikten. Och så är snurren igång. Men så här blir det ju som tur är inte alls i så många familjer. Andra, mer vardagliga, utmaningar kan vara att bara få ihop pusslet så att det passar alla inblandade.

Har du stött på fördomar om bonus- eller stjärnfamiljer? Jag måste nog säga att det är ganska länge sedan som jag hörde någon yttra fördomsfulla kommentarer om olika familjebildningar. Kanske ett tecken på att utvecklingen har gått framåt!

Har du några råd till föräldrar som skiljer sig? Ja massor! För att bara nämna några få: Var tydliga med skilsmässan redan från början. Benämn den, och benämn att det är den som gör att ni har det jobbigt just nu – för det betyder ju samtidigt att det jobbiga kommer att gå över. Håll en viss distans till ditt ex inledningsvis för att undvika att väcka, särskilt de små, barnens hopp och förväntningar. Sen tycker jag att man ska vara öppen för att barn reagerar på olika sätt, och ta emot deras tankar och känslor hur de än ser ut. Det kan också vara på sin plats att säga till barnen att det är föräldrarna som skiljer sig från varandra, och att ingen skiljer sig ifrån barnen. Och så det viktigaste av allt: Glöm aldrig att barn behöver och har rätt till båda, eller kanske alla, sina föräldrar, hur ansvarslös, knäpp eller svekfull den andra än har varit mot dig. Sätt aldrig barnet i en situation där det tvingas välja, och gör allt för att umgänget ska fungera, även om det kostar på. Slutligen: Se till att skaffa hjälp själv om du mår dåligt. Den största tjänst du kan göra ditt barn är att själv ta ansvar för att du mår bra.

Hur definierar du ”förälder”? Jag tycker att förälder är något man aspirerar på att vara. Det handlar ju i grund och botten inte om så mycket annat än att erbjuda av sin tid och vara tillgänglig och pålitlig. Är man det så brukar något barn förr eller senare komma till en – på det ena eller andra sättet. Det är klart att man har ett försprång om man är med från början i ett barns liv, då har ju inte barnet så mycket valmöjlighet. Men många bonusföräldrar har, genom just att finnas där fysiskt och känslomässigt, blivit lika viktiga som biologiska föräldrar. Det är ett val man gör som vuxen. Men det är inte bara barnen som ska släppa in en, den biologiska föräldern har också ett ansvar för hur bonusförälderns tillvaro och roll kommer att se ut.

Vad är goda förutsättningar för relationsskapande, när man lär känna ett nytt barn? Jag återkommer till det här med konfliktfrihet. Och då tänker jag i första hand på konflikter mellan biologiska föräldrar, men även sådant som misstänksamma svär-, far- och morföräldrar kan skapa hinder. Sen är det också bra om man skalar av olika påfrestningar. Det är t ex jobbigt för ett barn att både flytta till ett nytt och annorlunda boende, börja i ny skola, tvingas skaffa nya kompisar och samtidigt utveckla positiva relationer till en ny vuxen i familjen.

Det är vanligt att bonusföräldern inte vet hur mycket den ”får” uppfostra, hur tänker du om det? Dels är det något man måste kliva in och bara göra – man måste ha lite pondus i sig själv. Jag är av den uppfattningen att det är bra om man säger till främmande barn på gatan om de gör något farligt eller elakt. Ska man bo tillsammans så har man en självklar rätt att bestämma hur man vill ha det hemma. Men samtidigt är det förstås viktigt att vara lyhörd och inte bara klampa på och köra över. Det borde vara självklart att prata igenom sådana här saker innan man flyttar ihop. Och det borde vara självklart att det inte slutar där, utan att man har en ständigt pågående dialog där hemma om de här sakerna. Och det borde också vara självklart att den biologiska föräldern tar det största ansvaret för att lösa eventuella konflikter.

Om barnet inte vill ha en relation till den vuxne då? Barn som mår bra vill ha relationer till vuxna. Blir det såhär så behöver man fundera över vad det är som inte står rätt till. En trolig hypotes, utifrån mina resonemang, är att det finns olösta vuxenkonflikter bakom barns vägran att ha relationer. Fokusera alltså mer på att lösa de vuxnas eventuella problem än på barnet. Ibland kan det vara så enkelt som att man har gått lite väl fort fram. Man måste tänka på att barnen ofta ”ligger efter” i separationssammanhang. Medan de vuxna vet att deras relation har varit knackig länge, kan skilsmässan upplevas som helt oväntad och chockartad för barnen. Då blir det inte lättare om det dyker upp en ny ”förälder” efter några veckor eller månader. Tänk också efter före: En vanlig orsak bakom att barnet tar avstånd är om en skilsmässa har föregåtts av otrohet. Och jo, det känner barnet ofta på sig hur mycket man än försöker mörka det.

Hur påverkar en ”dålig” skilsmässa barnets relation till sina föräldrar? Som det nog har framgått av mina resonemang ovan: Det är katastrofalt för barn när föräldrar bråkar. Och allra värst är det förstås när barnen blir slagträn i konflikten. Ingen förälder skulle erkänna att de använder sina barn till detta, men en del gör det trots allt.

Hur ska man prata med varandra om barnen när man har en konflikt mellan sig? På vilket sätt som helst som inte leder till ökade konflikter. Är det sms som gäller så får det vara så under en period. Man måste också hela tiden aktivt tänka på vad som är bäst för barnen. Stridande människor har väldigt svårt att se klart. Och de tenderar att dra in hela omvärlden i sina strider. Det krävs hård självdisciplin och ett tydligt och genomtänkt förhållningssätt för att undvika detta. Men det går – för jag har sett föräldrar klara av det.

Hur tänker du att föräldrarna kan få ett så gott samarbete som möjligt med varandra mellan hemmen och inom hemmet?  Det tror jag är väldigt olika från familj till familj. Men någon slags grundregel är att allas behov måste få finnas med när man gör upp rutiner och regler. Det handlar ganska mycket om att acceptera och respektera varandras olikheter i stället för att reta sig på eller ondgöra sig över dem. Ett knep kan vara att göra övningar där man försöker leva sig in i hur de andra har det; hur skulle jag själv känna mig om jag hade mycket mindre pengar, var deprimerad, hade svårt med organisationsförmågan, hade haft en så jobbig egen barndom? Och hur kan de tänkas uppfatta och drabbas av min härliga spontanitet, krav på pedantisk ordning, bristande språkkunskaper, lilla bostad eller vad det nu kan vara som upprör motparten. Det vanliga är ju faktiskt att alla har både goda och mindre goda sidor – fast de är olika.

Spelar det någon roll om man har barn eller inte har barn med sig in i den nya familjen? Alla konstellationer erbjuder sina förutsättningar. Det är klart att en helt ”ledig” vuxen har mycket att erbjuda ”befintliga” barn. Fast det kan lika gärna vara ett problem att man är van vid lugn och ro och att alltid ha ett välstädat hem. Det beror nog främst på inställning och personlighetsdrag.

Hur blir det för barn i samma familj, som har olika ursprung om de har olika regler? Hur kan man tänka kring sådant? Ja där gäller det att jämka ihop sig. Det är ju inte okej att ha två helt olika, och orättvisa, uppsättningar regler för olika barn inom en familj. Min erfarenhet säger att det som ofta upplevs som svårast är när det kommer ett nytt gemensamt barn i en familj där det tidigare bara funnits bonusbarn på den ena sidan. Att någon ”äger” båda de vuxna och att man dessutom tvingas resa mellan föräldrar när någon annan får stanna kvar hela tiden är något barn kan uppleva som svårsmält.

Finns det något som är särskilt för barn som bor på två adresser? Att ha dubbelt boende är jobbigt för barn, det ska man inte sticka under stol med. Men det är ändå milsvitt mycket bättre än att inte ha god kontakt med båda sina föräldrar. Som vuxen bör man dock tänka över vad som kan bli svårt, och vara öppen för hur man kan underlätta genom praktiska lösningar eller flexibilitet.

Vad behöver skola och omsorg tänka på när barn bor på två adresser? Det viktigaste är kanske att skola och förskola har helt klart för sig att de alltid måste kontakta båda vårdnadshavarna. Det glöms ofta bort, och är verkligen inte bra. I synnerhet som det är lätt att räkna ut vilken förälder det oftast är som glöms. Att skicka ut mejl blir därför ett säkrare sätt att kommunicera än att skicka med lappar. Det är också en trygghet för barnet om pedagogerna har barnets boendeschema, så att de kan ringa till rätt förälder och så att barnet slipper redogöra för och hålla ordning på sådant som de vuxna bör göra.

Du har ju träffat många barn i olika situationer. Hur tycker du att barn med två boenden eller som lever i stjärnfamilj har det, generellt? Nu jobbar jag ju som psykolog, och därför träffar jag tyvärr ofta barn som har problem, även på det här planet. Men generellt ser jag inte att det här skulle vara något problem för barn i allmänhet. I synnerhet när skilsmässor har skett tidigt, eller man har haft en förälder från början, så har ju inte barnet erfarenhet av något annat. Ibland kan det bli konfliktfyllt med växelvis boende för lite äldre barn. Om någon förälder bor långt ifrån skola och kompisar, så kan barnet lätt hamna i en lojalitetskonflikt som egentligen inte handlar om vilken förälder man ”väljer” utan om allt som finns runt omkring.

Det kan vara svårt att älska, barnen kan vara rädda att deras biologiska förälder inte tycker om att de tycker om den nya. En styvförälder riskerar också att mista sina älskade styvbarn om relationen till vårdnadshavaren inte håller. Hur ska man själv våga älska och hjälpa barnet att våga? Just det där att styvföräldrar/styvbarn inte har några lagstadgade rättigheter vid en eventuell skilsmässa tycker jag är ett problem (även om jag förstår att en sådan rätt också skulle leda till fler konflikter). Det är lite jämförbart med när barn berövas kontakten med en älskad mor- eller farförälder som man stått nära. I väntan på komplicerade och intrikata lagar kan jag inte ge något annat råd än det som gäller i all kärlek. Den innebär risker, men det är också en del av tjusningen med kärlek.

Rekommenderade böcker av Jenny Klefbom om barn och uppfostran: Gråberg & Klefbom, Tonåringar: om livet med nästan vuxna barn. 

Hemsidor: www.psykologiguiden.se

Intervju med Lars H Gustafsson om barn, föräldraskap och livet i en stjärnfamilj

Korta personfakta:

 Lars H Gustafsson fotograf Huga Lindqvist
Namn:Lars H Gustafsson
Yrke: Barnläkare och författare
Ålder: 71 år
Bor: I Lund
Familj: 8 vuxna barn, 7 barnbarn och särbo.
Rekommenderade böcker av Lars H Gustafsson om barn och uppfostran: Lotsa barn, Se barnet – se dig själv och Växa, inte lyda.Ni kan se en videointervju med Lars H på UR om boken Leka för livet.  Alla hans skrifter och böcker finns listade på författarens hemsida.
 Fotograf: Hugo Lindkvist

 

Fem korta frågor:

Har du erfarenhet av att leva i stjärn- eller bonusfamilj? Ja, det har jag.

Vilka fördelar finns det med att leva i bonusfamilj? Det är ju bra om vuxna lever liv som de kan stå för och gör att de är lyckliga och glada. Om den nya familjen är en frukt av det, att man fattar ett beslut som gör att man blir mer levande kan det vara en  fördel för både de vuxna och på sikt för barnen. En välfungerande bonusfamilj kan i bästa fall leda till att barnet får ett vidgat nätverk med viktiga vuxna.

Vilka är utmaningarna? Den stora utmaningen är att alltid se på situationen med barnets ögon och ur barnets perspektiv. Att man inte har ett vuxet barnperspektiv, för det är ganska vanligt. Att man respekterar barnet och tar hänsyn till det. Människor i laddade situationer är ofta upptagna av egna känslor, tillkortakommanden och behov – att då på fullt allvar se barnets perspektiv är den stora utmaningen.

Har du stött på fördomar om bonus- eller stjärnfamiljer?

Det kan det finnas, som skolläkare kan jag möta det bland lärare. Det kanske inte är en fördom utan snarare en felföreställning: att barn alltid förlorar på en skilsmässa. Man förfasar sig över att föräldrar skiljer sig, man tänker att föräldrarna ställer till det för barnen och att separationen automatiskt gör det svårare för barnen. Den forskning som finns ger inte belägg för det – under förutsättning att de vuxna klarar av situationen på ett bra sätt. Under en akut fas i separationen kan det vara svårt men i längden finns det inget som säger att dessa barn mår sämre.

Har du några råd till föräldrar som skiljer sig?

I rådgivning till skilsmässoföräldrar brukar jag ge tre råd- om de klarar dessa tre är de en bra bit på väg. 1) Under en separation är det viktigt att tänka på att hjälpa barnet att förstå varför föräldrarna skilde sig och att föräldrarna förklarar det på ett trovärdigt sätt. Det gör att barnet inte tar på sig skuld 2) Barnet måste få känna sig trygg med att ha kvar båda sina föräldrar – barnet ska inte behöva tro att någon av dem ska försvinna 3) Att inte hamna i vårdnadskonflikt om barnen

En intervju om barn, föräldraskap och livet i en stjärnfamilj

Hur definierar du ”förälder”?

Det kan vuxna definiera på olika sätt och barnen kan ha en helt annan uppfattning. Det finns ursprungliga föräldrar som såg till att barnet kom till och tog ansvar för det. För många barn är det viktigt, att känna att detta är mina föräldrar och de kommer alltid att vara det.  Sedan finns ett socialt föräldraskap och då är det olika vem som är förälder, om man håller fast vid barnets perspektiv. De vuxna som utövar ett praktiskt och socialt föräldraskap kan tycka att de är föräldrarna – men för barnet kanske bonusföräldern inte är en förälder, utan det är ”pappas Åsa”. Så kan det vara även om man haft föräldern i många år. Man vill inte kalla henne mamma fast man levt tillsammans. Här menar jag att barnets ord är lag och måste respekteras. Men man kan använda ordet parenting här, ett engelskt ord som innebär ett sätt att vara och förhålla sig till ett barn. Det kan vara en kompis mamma, en viktig vuxen eller en lärare som utövar föräldraskap. Det blir ett gemensamt föräldraskap runt ett barn där flera viktiga vuxna bidrar i fostran av barnet.

Vad innebär det då att vara bonusförälder till barn?

Man blir en mycket viktig person för barnet när man tar sig an traditionella och praktiska föräldrauppgifter och barnet träffar en mycket. Det är i en mening ungefär som att vara förälder. Det är en relation som ska fås att fungera och den kommer att se olika ut mellan olika bonusföräldrar och barn.

Vad är goda förutsättningar för relationsskapande, när man lär känna ett nytt barn?

Om man ser det utifrån bonusförälderns synpunkt är det allra viktigaste att barnets ursprungliga föräldrar har gjort klart med varandra och att jag inte kommer in för tidigt i en situation som är laddad och besvärlig. Då kommer jag lättare snett med barnen och det blir svårt att reparera  det  som händer under en sådan laddad period.

Huvudansvaret för att förklara situationen för barnet måste de ursprungliga föräldrarna ha.

Det är vanligt att bonusföräldern inte vet hur mycket den ”får” uppfostra, hur tänker du om det?

Jag tycker att alla vuxna som är i närheten av barn och har ansvar för barn måste ha fostransansvar och fostransrätt. Men om du fostrar på ett sätt som är konstigt för den andra blir det förstås besvärligt. Det går inte. Sådant måste man prata om men man måste också ge varandra rätt. Så att barnet vet det. Barnet ska veta att den vuxna som är ansvarig just nu också har rätten att fostra.

Om barnet inte vill ha en relation till den vuxne då?

Det är oerhört viktigt att ge barnet tid, vuxna har kanske kommit längre i processen i att bli en familj, det har hänt saker som barnen inte har varit delaktiga i. Det första är då att ge barnen tid, ibland mycket tid. Barnets ovilja att ha en relation kan höra ihop med att barnen inte förstår separationen. Man har inte förklarat så att barnen har förstått det som skett. Sedan spelar personkemin in. Det är inte givet när en person som man tycker om kommit in i livet att ens barn tycker likadant. Man får skruva ner ambitionerna om att tycka om varandra och snarare prata om att visa ömsesidig respekt. Särskilt med tonåringar. Det är viktigt att förstå att man inte måste tycka om varandra, men att man däremot måste respektera varandra.

Hur påverkar en ”dålig” skilsmässa barnets relation till sina föräldrar?

Om det varit en uppslitande skilsmässa får barnet kanske två olika förklaringar vilket gör att barnet känner att det måste vara lojal med någon. Då blir det ofta den som barnet tror blir orättvist behandlad. Den andra förälderns förklaring köper man då inte utan barnet väljer sida. Det är en jättesvår sak som barn inte alls mår bra av. Senare kan det bli olika utvecklingsförlopp, ibland blir barnet kvar med sin lojalitet med en förälder länge men börjar sedan ifrågasätta den med stigande ålder och ställer föräldern mot väggen. Situationen kan då skifta helt och barnet blir istället väldigt bitter mot föräldern. Allt ställs ofta på sin spets då barnen själva får barn- då kommer alla dessa upplevelser tillbaka och frågor om vad som hände under tiden som barn. Man påminns också om det som skett genom att man ska ha dessa personer som mor- och farföräldrar till sitt lilla barn, de kanske inte ens kan komma på dopet tillsammans.

Hur ska man prata med varandra om barnen när man har en konflikt mellan sig?

Jag har jobbat en del med vårdnadskonflikter och ibland när konflikten skruvats några varv går det nästan inte att hitta lösningar. Förr när man skilde sig fanns det obligatorisk medling, vilket inte alltid blev så bra. Man skulle ha ett eller ett par samtal och det blev ofta bara en formsak. Men jag tycker ibland att när man skiljer sig och har barn så skulle man må väldigt väl av att man i lugn och ro fick prata med en barnkunnig person om hur man bäst gör. Nu går man till familjerådgivning eller i par- terapi. Det är bra – men ofta väldigt vuxeninriktat, när det man behöver är någon som förstår barnets situation. Det man behöver prata om är hur vi ska vara bra föräldrar ihop och hur den akuta krisen kan hanteras.

När det finns en konflikt och det blir svårt att samarbeta är det viktigt att man kommer överens om några tydliga regler för hur ett samtal ska gå till. Vid en skilsmässa kan man behöva prata om det som varit i samband med den och man behöver också prata om barnet. Exempel på sådana regler: Att vi aldrig pratar om varandra när barnet finns i närheten. Det enda vi får prata då om är praktiska saker. Allt som har med annat att göra tar vi vid andra tillfällen. Om man ska prata om bonusförälders roll i sammanhanget är det viktigt att också göra det vid ett särskilt tillfälle.

Med hjälp av dessa regler kan man bestämma exempelvis att idag ska vi bara prata om barnet i 20 minuter på en neutral plats. En annan dag kan vi ta en promenad och prata om det som hände och händer med oss. Det är inte ovanligt att en förälder ringer den andre på kvällen och säger att samtalet bara ska handla om barnet och praktiska saker men plötsligt är man inne i ett gräl om allt möjligt. Barnet finns kanske dessutom i närheten och hör detta. Om man har dessa tydliga samtalsregler kan man då påminna varandra om dem och vara noga med att hålla dem.

Hur tänker du att föräldrarna kan få ett så gott samarbete som möjligt med varandra mellan hemmen och inom hemmet?

Det finns inget riktigt bra gott råd. Ibland tänker man att man måste göra saker ihop… kanske en gemensam utflykt och om det känns naturligt kan man ju göra så. Men det kan också hända att man har rätt lite med varandra att göra och väldigt lite gemensamt, och då känner barnet direkt att det blir krystat om man försöker låtsas att man har mer gemensamt än man faktiskt har.

Spelar det någon roll om man har barn eller inte har barn med sig in i den nya familjen?

Det är ofta enklare om båda har barn, man förstår det här med att prioritera barnen lättare då. En som inte har barn har inte hunnit lära sig det ännu, det är en lärprocess i sig. Man får acceptera att barnen finns och att barn tar och behöver få mycket plats. Det kan bli mer av svartsjuka när en vuxen inte har egna barn och strider om vem som ska komma först. För vuxna som redan har barn och går in i en ny familj är det ganska naturligt att det finns en lojalitet med mina barn. Det räcker inte att föräldern bara pratar och säger att barnet är viktigt utan det måste visas i handling. Det kan ta tid för barnet att förstå att det är fortfarande prio nummer ett, men om man gestaltar sina budskap i handlingar så förstår barnen det ofta det så småningom

Hur blir det för barn i samma familj, som har olika ursprung om de har olika regler? Hur kan man tänka kring sådant?

Jag är inte så rädd för sådant i familjer. Det händer i ursprungliga familjer också att mamma gör på ett sätt och pappa på ett sätt. För barn är det ofta inget problem. Det kan vara detsamma då det gäller en bonusförälder. Vissa saker ska man ändå komma överens om för att livet ska fungera. Man får sätta sig och bestämma vad man behöver vara överens om.  Ofta är det inte så många saker som man tror.

Finns det något som är särskilt för barn som bor på två adresser?

Det beror på hur man lyckats ordna det, om föräldrarna kan bo någorlunda nära varandra behöver det inte bli komplikationer vad gäller skola, skjutsningar och skolväg. Det blir så mycket enklare gentemot kompisarna då också. Då blir upplevelsen mer att ibland bor jag här och ibland där och det påverkar inte mitt övriga liv så mycket. Men om någon av föräldrarna flyttar långt bort är man i ett annat läge. Eller om man ska gå i två olika förskolor i två olika kommuner. Det brukar jag bestämt avråda från.  Ofta är det så att direkt efter en separation bor man nära och bonusföräldern märks inte så mycket. Men så småningom etableras en ny familj, om då någon av föräldrarna exempelvis får ett jobb långt bort kan nya konflikter uppstå som blir svårlösta. När man efter en skilsmässa går in i en ny familj sätts förmågan att prioritera barnets behov på prov.

Vad behöver skola och omsorg tänka på när barn bor på två adresser?

Skolan ska förstås följa lagen men i övrigt vara så flexibel som möjligt. Det är bra om man kan prata med föräldrar och göra upp om hur det ska gå till. Här behöver man lita på föräldrarna och serva dem så gott man kan. Uppgiften kan inte vara att döma vem som ska veta vad eller ta ställning till hur information ska spridas. Det måste vara upp till föräldrarna och det är en viktig signal för barnen att vi är tydliga med att vi samarbetar. Samtidigt ska förskolan och skolan alltid bevaka barnets rättigheter. Det är till exempel inte alltid så lyckat att göra sina bytesdagar genom förskolan och skolan. Det är bättre att göra det på helgen så att barnet hinner ställa in sig på var det är. I akuta lägen kan det kanske vara försvarbart i en övergångsperiod att ha bytet på verksamheten, men det är i så fall ett tecken på att man måste jobba på något. Det är ett allvarligt tecken på att något är tokigt och om det är så behöver skolan trycka på föräldrarna och uppmärksamma dem på det.

Vad gäller utvecklingssamtal är det bra att inte vara så låst vid hur det ska vara. Det kan få se olika ut. I början kan det vara jättejobbigt för föräldrarna att mötas och då kan det vara klokt att ha åtskilda samtal men med siktet inställt på att ha dem gemensamt längre fram. Barnets ord ska väga tungt. Större barn kan också ha synpunkter på vilken förälder den vill gå på utvecklingssamtalet med.

Du har ju träffat många barn i olika situationer. Hur tycker du att barn med två boenden eller som lever i stjärnfamilj har det, generellt?

I många fall tycker jag de har det bra, och under den tid jag jobbat tycker jag det blivit allt bättre, föräldrar är bättre på att hantera detta idag.  Det är rätt vanligt och det gör att man inte är ensam om det. Det gör att människor kan slappna av, man behöver inte hymla och man kan prata om det. Jag träffar många föräldrar som är bra på att hitta kreativa lösningar efter separationen. Det finns en öppenhet och ett intresse av att sätta barnet i centrum och prata med barnet om lösningar som det kan acceptera. Det gör att barnet också blir mer förhandlingsinställt. Det är mitt huvudintryck att de har det bra. Men jag möter också de föräldrar som kommer till mig när det inte fungerar. Då handlar det, åtminstone på ytan, ofta om praktiska problem. Exempelvis hur det är när barnet är hos den andra föräldern och denna ska fås att förstå vad som är viktigt. Man blir oense om rutiner. Särskilt för en förälder som haft huvudansvaret kan det vara läskigt att släppa det. Sedan kommer svartsjuka kring nya partners in i bilden. Att de ska sköta om ens barn. Det kan vara ett tecken på att man behöver prata själv med någon och sortera ut vilka reaktioner som är vettiga och besvikelsen över det som skett. Sådant har väldigt lite med den nya att göra. Att istället kunna känna att den nya kan vara en tillgång för barnet och kanske särskilt om man inte tycker om den andra föräldern. Men det är svårt om man inte har försonats med situationen.

Det kan vara svårt att älska, barnen kan vara rädda att deras biologiska förälder inte tycker om att de tycker om den nya. En styvförälder riskerar också att mista sina älskade styvbarn om relationen till vårdnadshavaren inte håller. Hur ska man själv våga älska och hjälpa barnet att våga?

Det hänger så mycket på tidigare erfarenheter, all kärlek mellan människor är ett vågspel och en risk. När vi går in i en nära relation kan vi alltid bli övergivna och det kan hända saker. Vi har inga garantier, sådant är livet och det måste man acceptera.

 

5 FRÅGOR TILL..

Namn: Åsa-Maria Ålder: 38 år Yrke: Biblioteksfunktionär, personlig assistent, skribent mm. Bor: Kungälv Familj: Man, 3 egna barn (6, 9 och 11), 3 bonusbarn (7, 8 och 16) Vilka fördelar finns det med att leva i en styvfamilj? Barnen har alltid någon att leka med, för de har många syskon. De får också fler människor att ”nöta ihop sig” med, […]

Läs mer
Kategori: fem frågor till | Kommentering avstängd

Namn: Eva Ålder: 51 Yrke: fd. Ordförande i föreningen Styvmorsviolen Bor: Villa i Järfälla Familj: Make, en son 24, en dotter 21, en styvdotter 21, en styvson 19 och ett barnbarn. Vilka fördelar finns det med att leva i en styvfamilj? Jag tror att vi alla i familjen lärt oss något om hur olika människor fungerar. Vi har blivit mer […]

Läs mer
Kategori: fem frågor till | Kommentering avstängd

Namn: Kristina Halling Ålder: 44 Yrke: Projektledare Bor: Bromma Familj: Sambo som har två söner, 15 samt 17 år gamla. Två egna söner 12 och 15 år gamla. Alla fyra killarna bor hemma på heltid. Har också en utflyttad dotter på 21 år. Vilka fördelar finns det med att leva i en styvfamilj? Det är roligt att vara en stor […]

Läs mer
Kategori: fem frågor till | Kommentering avstängd

Namn: Johan Wahlström Ålder: I sin bästa ålder Yrke: Egenföretagare i brandsäkerhetsbranschen Familj: Sambo, tre egna killar samt tre styvsöner. Vilka fördelar finns det med att leva i en styvfamilj? Jag och Victoria har 3 pojkar var. Pojkarna har blivit som bröder och de umgås med varandra. Det blir mycket liv i huset ena veckan medan vi kan umgås bara […]

Läs mer
Kategori: fem frågor till | Kommentering avstängd

Namn: Anders Ålder: 52 Bor: villa i Ljungby Familj: Sambo, dotter 27, son 24, son 16 och 2 bonusdöttrar 25 och 20 samt 1 barnbarn Vilka fördelar finns det med att leva i en styvfamilj? Barn som växer upp i en familj där man inte har något annat gemensamt än saker man kan ta på har det ju inte […]

Läs mer
Kategori: fem frågor till | Kommentering avstängd

ARKIV (gamla sidan)